Heléns pärlor på Nya Zeeland

Titta, där simmar en rocka! Jag stirrar ner i det grunda vattnet och ser rörelser. En graciös sandbrun rocka simmar iväg nära botten. Plötsligt ser vi som sitter i båten flera rockor, de som sekunderna före legat helt osynliga mot sandbotten. Båten kör vidare in i nästa bukt och den grönskande vegetationen på stränderna avspeglar sig i det klara vattnet. Runt omkring höjer sig sluttningar och klippor upp ur vattnet, i natur som har hyst urinvånarna, maorierna genom hundratals år. Jag befinner mig på Nya Zeeland och njuter av fridfullheten längst upp i Northland.

Jag kör vidare på den slingrande vägen som följer kusten med små vackra inbjudande stränder och samhällen med fiskebåtar, några affärer, en pub och mysiga trähus utsmyckade med snickarglädje och träterrasser. Jag sätter mig på en av pubarna och dricker mitt eftermiddagste i lugn och ro. Det är söndag och farmers market är öppet i Kerikeri. Här köper jag nyskördade grönsaker, nykokt sylt och några maorisouvenirer. En lokal kändis uppträder.

Västkusten är lång med havet som slår mot den långa stranden. Den avslutas med ett näs där Ninety mile beach sträcker sig lång och flack. Längst upp i toppen finns fyren Cape Reinga som är Nya Zeelands nordligaste punkt och en viktig plats i maorikulturen. Här möts Tasmanska havet och Stilla havet och det känns verkligen som en kraftfull plats. På vägen mot Bay of Islands stannar jag i pittoreska Manganui för att äta Nya Zeelands bästa fish and chips. Fiskaffären är enkel och ligger ute på en pir. Min lunch är inslagen i grovt brunt papper. Det doftar gott, jag river upp pappret och smuttar på mitt glas med lokalt Sauvignon Blanc och tar en tugga. Det smakar underbart.

Gömd bakom Takaka Hills, över snirkliga vägar och vackra vyer ligger en annan av mina nyazeeländska pärlor, Golden Bay. Gräset är grönare än någon annanstans, fåren hoppar lite högre, ostronen och musslorna smakar lite bättre. I alla fall på den lilla restaurangen Mussel Inn, där maten är himmelsk! Efter måltiden tar jag mig upp till fyren vid Pillar Point och blickar norrut mot sandbanken Cape Farewell Spit i dess fulla längd. Jag vänder mig om och där breder västkusten ut sig med sina långa vilda stränder, sanddyner och gröna kullar. Härifrån ser man ofta både valar och delfiner.

Jag reser vidare till Waitomos grottor. Vi firas ner i hålet, det är mörkt och sikten är obefintlig. När jag når marken får jag en ljuskägla av vår guide. Iförda våtdräkt, hjälm med pannlampa och gummistövlar tar vi oss vidare, nu med pannlamporna tända. Vackra stalagmiter och andra formationer bildar ett mystiskt och mäktigt landskap här nere under marken. Vi klättrar och kryper fram, ibland i iskallt vatten och ibland genom trånga passager. Plötsligt tornar sig en hög med gummidäck upp. Vi tar varsin ring och hoppar i den kalla underjordiska floden och låter strömmen föra oss framåt. Guiden ber oss att släcka pannlamporna och titta upp. Miljoner små lysmaskar lyser upp taket, det ser ut som en fantastisk stjärnhimmel. Det var både oväntat och oförglömligt.