Närvarande i Samoa

Otåligheten att få upptäcka dessa orörda pärlor mitt i Stilla havet pockar på. Jag möts direkt av en förtrollande doft av blommor som sveper förbi. Vid passkontrollen välkomnas vi av ett tremannaband som spelar ukulele och sjunger så jag blir rent förbluffad. Det är så genuint och så fint. Värmen sprider sig i kroppen för att sedan aldrig riktigt lämna mig under hela min vistelse på Samoa. En känsla av att faktiskt komma till ro och kunna vara sådär närvarande som är så svårt annars mitt i vardagen. Kanske mycket beroende på att tiden på Samoa tycks gå så mycket långsammare – världen liksom saktar in. En svårslagen lyx! Liksom den genuina gästfriheten, de smittande skratten och människornas naturliga värdighet. Alla faktorer som på något underligt vis fastnar hos mig.

Samoas öarna är vulkanöar omfamnade av rev. Innanför dessa väntar femtio nyanser av turkost vatten med koraller och fiskar. Stränderna är kantade av palmer som skänker skön skugga. Samoa får mig att tänka på Edens lustgård med lummig vegetation, inbjudande vattenfall och färgglad blomsterprakt. Och det är inte bara naturens skönhet som bär färg. Husen är ofta målade i pastellfärger och bussarna av äldre modell rullar fram likt färgglada karameller. Det går inte att komma ifrån, man blir bara så glad när man ser dem puttra förbi!

Samoa är också ett land som stått emot mycket av västerländsk påverkan då man fortfarande lever efter en urgammal kultur, Fa’a Samoa. Ett strikt ömsesidigt givande och självklarhet i att man som familjemedlem delar med sig av det man har till resten av familjen. Det gäller stort som smått. En vacker tanke. På Samoa bor många familjer fortfarande i traditionella hus med tak men utan fasta väggar, open fales. Detta som ett led i att man inte vill dölja någonting för varandra. Visst finns det också fina hotell men vill man så kan man prova på att bo i just en open fale för en natt eller två.

Tänk att få ligga vid strandkanten och låta sig vaggas till söms av vågornas brus. Närmare ett Robinsonliv på en söderhavsö kan man knappt komma! När jag själv ligger där och blickar ut över stjärnhimlen tänker jag på Skattkammaröns författare Robert Lewis Stevenson som förälskade sig så pass mycket i landet att han valde att flytta hit. Inte så konstigt. Jag tänker att det här måste väl ändå vara så nära ett tropiskt paradis man kan komma. En plats där tiden nästan står still. Lyxigt i all sin enkelhet. Så fint, så oförstört, så absolut underbart!